TFF Associates & Themes Blog

Av Ola Friholt
För Fredsrörelsen på Orust

Ordförande och TFF Associate

Till Försvarsdepartementet

103 33 Stockholm

Re: Yttrande om promemorian om Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd.

DS 2015:39 PM om värdlandsavtal

Fredsrörelsens organisationer har sent omsider fått ta del av denna promemoria. I hast vill nu Fredsrörelsen på Orust avge detta yttrande.

Det förtjänar att påpekas att den samlade fredsrörelsen i Sverige har genom en mer än hundraårig tradition av intresserad efterforskning och fördjupning i frågor om konflikter och konfliktlösning uppnått en fördjupad kunskap, oftast förmedlad av kända fredsforskare som Johan Galtung, Håkan Wiberg, Jan Öberg och av dem som vid svenska universitet inbjudits till talrika seminarier, alltså internationella profiler som nämnde Galtung, Noam Chomsky, Richard Falk, och böcker av Daisaku Ikeda, Howard Zinn och andra.

En överväldigande bevisning finns om att militära medel inte förmår lösa konflikter. Konfliktlösning och bestående fred måste eftersträvas och förverkligas med fredliga medel, avspänning, samarbete m m för att åstadkomma en gemensam säkerhet för alla konfliktande parter. Straff- och vedergällningstänkande är alltid kontraproduktivt. Rustning och allianser skapar hot och spänningar.

I detta ljus bör vi analysera det pågående arbetet med att vinna folkets stöd för ett värdlandsavtal med Nato, världens utan jämförelse starkaste militärallians med cirka 60 % av världens samlade militärutgifter.

Fredsrörelsen på Orust har följande synpunkter på detta PM om värdlandsavtal:

Avsnitt 3, Ärendet

Under de senaste tjugo åren har Sveriges regeringar stegvis och utan folklig debatt och information övergivit etablerad svensk säkerhets- och fredspolitik, bort från målet att främja kärnvapennedrustning, Norden kärnvapenfri zon (i Alva Myrdals efterföljd), arbete för nedrustning och omställning till civil produktion (i Inga Thorssons efterföljd), arbete för fredlig konfliktlösning (i Maj-Britt Theorins efterföljd) och arbetet för gemensam säkerhet (i Olof Palmes efterföljd).

Förkortningar som OSSE, ESK m fl har förlorat sin innebörd. Man hänvisar aldrig till Helsingforsöverenskommelsen eller FN-stadgan, utom när det gäller Rysslands göranden.

Partiskhet är lösenordet för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

PMets formulering ”Sverige är ett aktivt partnerland och vårt samarbete med Nato inom PFF har gradvis utvecklats och fördjupats” ter sig i detta ljus som ett öppenhjärtigt konstaterande att Sveriges fredssträvande politik är bytt mot rustad militär maktpolitik.

Detta understryks av att Natos krigföring alltifrån Serbien/Kosovo till Afghanistan och Libyen av olika bedömare anses ha krävt minst två miljoner dödsoffer och ett stort men okänt antal fysiskt och psykiskt skadade och handikappade människor.

Att Sverige i PMets nästa sats sägs ha ”beslutat 2010 och 2012 att anta ett PARP-mål om värdlandsstöd…” ter sig som en slutgiltig dödförklaring av alla de ovan nämnda fredssträvandena. Man kan inte längre ens tala om militär alliansfrihet.

Visserligen innehåller redan Lissabonfördragets Avdelning V, Avsnitt 2, Artikel 42, krav på medlemsstaternas upprustning (punkt 3) och att militärt tjäna unionens intressen (punkt 5-7), vilket innebär att alliansfriheten i teorin har upphört. Men EU har hittills endast haft en insatsstyrka som skulle kunna åta sig FN-tjänst för fredsbevarande insatser i linje med FN-stadgan.

Skillnaden till Nato klargörs mycket tydligt av dess agerande under FN-uppdraget att upprätthålla ett flygförbud över Libyen i linje med det obevisade påståendet att Khadaffis flyg skulle ha bombat civila mål. Nato överskred flygförbudet och bombade Libyen sönder och samman, som om själva marken, byggnader, vägar och hela infrastrukturen hade varit flygande attackplan. I detta deltog Sverige till evig skam i den historiens dom som en gång faller.

Att i detta ljus förhandla fram ett avtal om värdlandsstöd med Nato ter sig visserligen följdriktigt men icke desto mindre förkastligt, även av andra skäl som skall redovisas här:

Sverige har hittills framställts i retoriken som kärnvapenfritt och aktivt för kärnvapennedrustning. I Natos militära doktrin förbehåller sig Nato att använda kärnvapen i konflikter. Dessutom förbehåller sig Nato rätten att vara först med att använda kärnvapen. Förstaslaget avser att helt förstöra motsidans (= Rysslands) militära förmåga. Därmed kan alla Rysslands omätliga naturtillgångar i Ishavet och Sibirien tillfalla Nato. Det gäller förstås bara om radioaktiv smittspridning kan begränsas.

Den alternativa mottagaren av förstaslaget kan teoretiskt vara Kina, som kraftfull medlem av BRIC-ländernas samarbetsekonomi. För militäralliansen Nato torde övriga världens militära förmåga vara en munsbit, knappt värd att slösa kärnvapen på. (Övriga Amerika: Mellan- och Sydamerika, Afrika, hela Asien /från Mellanöstern till Japan/ och Oceanien står för sammanlagt 40% av världens militärkostnader.)

Att genomföra projektet värdlandsstöd är att ansluta sig till inringningen av Ryssland och ett fortsatt aggressivt militärt maktspråk utan återvändo.

Avsnitt 4. Bakgrund

Första meningen i avsnittet hävdar att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra länder och organisationer. Den bakomliggande analysen säger att hot mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra, eftersom vår säkerhet är nära förknippad med våra grannar men också med andra regioner längre bort.

Det Sverige i praktiken bygger är militär slagstyrka, något som historiskt har visat sig utmana andra att själva bygga upp sin slagstyrka, i detta fall uppenbarligen Ryssland (som visserligen bara har 8 % av storleken på Natos militärbudget men är i stånd att utveckla nya effektiva vapen). Nato provocerar oavbrutet Ryssland genom att anlägga militärbaser nära dess gränser. Just nu spelas spelet om Ukraina och Georgien. Centralasien har redan vunnits av Nato, vars 700 militärbaser världen över ger ständig beredskap för attack, vilket knappast kan gälla Sveriges säkerhet.

Sverige bygger ingen säkerhet genom Nato. Där saknas varje kompetens till att fredligt lösa konflikter. Nato har däremot förmåga att provocera fram konflikter som Natos överlägsenhet har intresse av. Dess främsta arbetsmetod är militärt hot utmynnande i ultimatum med tidsgräns (Serbien!), efter en propagandistiskt utformad hotbild och konfliktbeskrivning, där motsidan tilldelas allt ansvar för konfliktens uppkomst och utveckling. Anfallet kan ske överallt på jorden, sedan Nato ändrat sin stadga till att tillåta militärt ingripande överallt där dess intressen anses hotade. Före 1999 gällde stadgarna endast försvar i närområdet.

Natos agerande dödar och förlamar för en tid. Men uppror, motstånd, sabotage, motallianser och vedergällning blir den eviga följden. Varifrån kom alQaida, ISIS mfl samverkande rörelser? Det som var kränkt rättskänsla blir till skoningslös mot-terror.

Symbolen för det skeendet är ”1984”, ”Kallocain” m fl böcker vars författare inte ens kunde föreställa sig dagens verklighet.

Mening nr 2 i detta avsnitt anger att den bakomliggande analysen hävdar ”att hot mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra…”

Författaren av denna sats anser (i förmodad likhet med sin uppdragsgivare) att hot mot freden skall avvärjas. Tanken i analysen är låst vid ett enda svar: skall avvärjas. Hur sker detta? Jo, militärt, bl a genom stationering av Nato-trupper, vapen, ledningscentraler etc på svensk mark. Detta ska inte ske automatiskt utan på inbjudan av Sverige.

Eftersom uppdragsgivaren uppenbarligen anser att hot skall avvärjas med militära medel är det ytterst sannolikt att en sådan inbjudan kommer att utfärdas. Det är en egentligen marginell reflexion att Sveriges säkerhet då snabbt minskar, eftersom motparten (= Ryssland) då inriktar sig på att slå mot Sverige. Som recept på säkerhet är värdlandsavtalet en katastrof.

Denna reflexion är givetvis marginell, eftersom Natos förstaslag med kärnvapen (kanske från svensk mark) ändå kommer att förlama Ryssland och för alltid sannolikt göra landet obeboeligt genom det radioaktiva utfallet från bomber på båda sidor.

Även Sverige blir mer eller mindre obeboeligt. Endast Amerika har viss utsikt att slippa undan nedfall, något som Natos drivande kraft USA är klart medvetet om. Europa låter sig ledas av USAs projekt, vilket idag visas av de för EU kontraproduktiva sanktionerna mot Ryssland.

Det är berättigat att undra vad som avses med uttrycket att ”vår säkerhet är nära förknippad … också med andra regioner längre bort”.

Är det Kina som avses? Eller Sydasien? Eller Afrikanska kontinenten? Eller Mellanöstern?

Den sistnämnda är ju redan idag i full färd med att slå tillbaka mot Europas hundra år av exploatering, förräderier (Sykes-Picotavtalet, Balfourdeklarationen m m) och krig, även gaskrig.

Hur har Nato ökat Sveriges säkerhet gentemot rörelser i Mellanöstern? Vore det inte mera logiskt att helt överge partnerskapet med Nato? Göra Sverige någotsånär alliansfritt?

I stycket 3 står att ”Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration samt för internationelll krishantering.” Och som enda exempel ges ”genomförande av krävande militära insatser”. Som exempel på insatser nämns Kosovo (med Serbien utelämnat!), Afghanistan och Libyen.

Som belästa i konfliktlösningslitteraturen suckar fredsorganisationerna djupt över denna skrivning. Tror Sveriges försvarsdepartement att konflikterna på Balkan, i Afghanistan och Libyen skulle vara lösta?

Vad löstes av Natos bombningar av infrastrukturen i Serbien, TVhuset i Belgrad och upprättandet av en jättestor Natomilitärbas i Kosovo? Folk flyr idag från regimen där!

Vad löstes av Natos krig i Afghanistan utöver tillgång till militärbaser i Centralasien, tillgång till Afghanistans strategiska metaller och fortsatt militär närvaro? Den eftertraktade gasledningen från Centralasien till Arabiska havet kunde ju inte förverkligas på grund av fortsatt motstånd. Afghanerna har inte förstått att de är besegrade. Och Sverige har bara lyckats döda ett antal motståndsmän. ”Vi är nöjda när rätt folk dör” sa ett befäl i ett avsnitt av dokumentärfilmserien därifrån…

Är det inte just detta som står som symbol för hela Nato-säkerheten?

Det är en skam för Sverige att ha deltagit i dessa ”Nato-ledda insatser”, istället för att engagera sina resurser i FNs fredsbevarande operationer i andra länder, vilka inte varit intressanta för Natos maktambitioner.

I punkt 4 talas utförligt om Sveriges behov av att samöva med Nato för att vara så effektivt som krävs. Det sägs också att ”I västvärlden är Nato den organisation som definierar den internationella standarden för militär praktisk samverkan”, den s k interoperabiliteten.

Det är den som ger Sverige förmåga att ta emot och ge militärt stöd. I sammanhanget nämns också (för skams skull?) FN, som Sverige i verkligheten övergivit. FN-stadgans bestämmelse om att skapa ”fred med fredliga medel” passar alltför illa ihop med Natos interoperabilitet, som endast gäller militärt samarbete.

På två rader informeras vi sedan om att avtalet med Nato är ett övergripande strategiskt avtal med juridiska och finansiella aspekter.

Såvitt vi fått veta från andra källor gäller detta i synnerhet straffrihet, immunitet, för utländska (läs USAs) soldater, som kan komma att överträda svensk lag och kanske även döda någon utöver den militära rätten att döda. Ekonomiskt betyder det mycket om avgifterna är låga eller inga för att disponera flygfält, hamnar, inkvartering, skjutfält m m. Skattefrihet för löner utbetalda i Sverige kan bli en miljardvinst för USA.

Sådant nämns allmänt utan preciseringar i detta PM. Samtidigt hävdas i nästa andetag att det skulle vara närmast uteslutet att permanenta Natohögkvarter skulle inrättas här. Varför då göra avtal om detta?

Avsnitt 5.

Tilläggsprotokollet Nato SOFA gäller Natotrupp i annat land än det egna, alltså för Sveriges del USAsoldater här. Finns det något i tilläggsprotokollet som säger att kärnvapen inte får föras in i Sverige? Det bör vi få veta snarast!

Avsnitt 6.

I detta avsnitt betonas att värdlandsstödet medger närvaro av utländsk Natotrupp endast när Sveriges regering begär detta. Förmodligen avses full intern säkerhet då råda. Men vi vet överhuvudtaget inte vilken svensk regering vi har i en sådan situation att hela säkerhetspolitiken urartat till krigstillstånd. Har vi då rentav en militär kuppregering?

Detta är en relevant fråga i en tid då Sveriges säkerhetspolitik lämnat FNs bestämmelse om ”fred med fredliga medel” och helt inriktar sin säkerhetspolitik på att militärt avvärja hot med hjälp av Natos militärdoktrin som också innefattar kärnvapen. Detta understryks av raderna som säger ”att värdlandsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och fungera som ett övergripande avtal för värdlandsstöd”. (!)

”Natobefälhavaren ska också,… underrätta värdlandet om ändrade förhållanden och föreslå lämpliga ändringar i tilläggsdokument.” (Vad har då Sverige i det läget att föreslå?)

I Avsnitt 7 upprepas att ”hot mot freden bäst avvärjs i gemenskap” etc. Hot ska alltså avvärjas militärt och inte upplösas fredligt i samverkan med den part som upplevs som ett hot.

Denna grundläggande inställning hos Sveriges regering står i rak motsättning till FNstadgan och till fredsrörelsens organisationer som bygger på vida spridd fredsforskning.

Det ter sig därför onödigt att yttra sig om behovet av ny lagstiftning för de förkastliga ändamål som detta PM beskriver.

Vi motsätter oss med kraft att sådana författningsändringar kommer till stånd.

Avsnittet om konsekvenser av värdlandsavtalet upprepar tidigare vilsegångna uppfattningar om säkerhet för Sverige och ökar vår oro med den rad som säger att vi ska ”ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller konflikt i Sverige eller i närområdet”.

Vid vilken typ av kris eller konflikt i Sverige ska Nato kunna inkallas? Att detta inte preciseras med ett enda ord ger oss anledning till kamp mot att detta avtal någonsin förverkligas.

Fredsrörelsen på Orust yrkar att promemorian i sin helhet dras tillbaka och att en upplysningskampanj genomförs för att ge Sveriges folk en heltäckande bild av vad Nato står för, och vad ett samröre med Nato kan innebära för Sverige.

Stocken, på Orust, den 28 september 2015

För Fredrörelsen på Orust
enligt uppdrag

Ola Friholt
Ordförande
Torget 1, Stocken,
474 92 Ellös

Tel: 0304-51215
ola.friholt@gmail.com

PS. Vi ber om svar på denna skrivelse. DS

One Response to “Om Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd”