Archive for the ‘Foreign and security politics’ Category

Vem kan tro på historien om Nine Eleven?

Av Ola Friholt

Det är nu 15 år sedan den ödesdigra dagen 11 september 2001. Sedan dess har kriget mot terrorismen utvecklats och krävt minst två miljoner liv och lika många psykiskt och fysiskt skadade, allt enligt en utredning från USAs läkarsällskap, ”Physicians for Social Responsibility” (med 50 000 medlemmar och medlem av Läkare mot kärnvapen).

Resultatet av kriget mot terrorismen är dessutom negativt även för väst. Idag har attentaten och offren i väst mångdubblats.

Lika anmärkningsvärt är att medborgarnas fri- och rättigheter i väst dramatiskt har urholkats. Kontrollen uppifrån är närmast total med avlyssning utan praktisk begränsning.

Hemliga fångläger med tortyr av godtyckligt fängslade har avslöjats i Polen, Tjeckien, Kosovo och Egypten, utöver de öppet erkända på Guantanamo, i Afghanistan och Pakistan. Ett sextiotal personer har suttit på Guantanamo i fjorton år utan rannsakan och dom från USA, som förr kallats ”Världens största demokrati”.

Den 11 september kan alltså kopplas till urholkning av demokratiska fri- och rättigheter, utomrättsligt dödande i stor skala, godtyckligt fängslande, officiellt påbjuden tortyr m m. Till detta kan läggas intensifierade rustningar och nya krig på bekostnad av fredlig dialog och konfliktlösning. Sveriges regeringar har följsamt godtagit både den officiella bilden av händelserna den 11 september 2001 och dess såväl militära som civila konsekvenser.

Det är ingen tillfällighet att avlyssningsstationerna på Lovön och Lerkil hör till världens största och att rymdforskningsstationen Esrange i Kiruna förmedlar satellitdata till USA/Nato för deras krigföring.

Och Sverige deltog i förmenta antiterrorkrig i Afghanistan och Libyen.

Det finns anledning att omvärdera hela utvecklingen under femton år och ifrågasätta själva den åberopade grunden för denna utveckling: raserandet av World Trade Centre.

Ifrågasättandet av den officiella beskrivningen av den händelsen började nästan omedelbart. Idag finns en hel litteratur som smular sönder den bild som är officiellt accepterad i väst. Vad var det som egentligen skedde, och vem låg bakom?

Betydande analyser gjordes av Andreas von Bülow, tidigare minister för teknologi och forskning i Helmut Schmidts regering i Tyskland, med boken ”CIA och 11 september” (2003) på Alhambra förlag. Professor David Ray Griffin har publicerat flera böcker, på svenska ”Motsägelser om 11 september”, Alhambra 2008, och ”WTC 7 och dess mystiska kollaps”, Alhambra 2010. Dessutom omfattande analyser på Internet, t ex Wood & Reynolds: ”The Star Wars Beam Weapons and Star Wars Directed Energy Weapons” (2006) och D A Khalezov: ”911thology: The Third Truth about 9-11” (2013), 1092 sidor.

För en sunt tänkande människa ter det sig orimligt att makthavare skulle kunna bedriva en politik som drabbar det egna folket. Ändå är detta vardagsmat sedan århundraden, med nittonhundratalet som eländets höjdpunkt. Då offrades långt över 100 miljoner liv även av ledare som kallade sig demokratiska. Det ansågs självklart att utkämpa världskrigen så som de utkämpades.

Likaså krigen för och emot kolonial befrielse och krigen för kontroll över råvarutillgångar och marknader. Och sedan årtionden dör cirka hundratusen människor varje dag i sviterna av världens orättvisor utan att särskilda insatser görs för att förhindra det.

De senaste åren har destabilisering och förstöring av stater stått på stormaktsprogrammet under uppenbart falska förevändningar men utan att väcka förvåning. Ansvariga är främst USA och England under medverkan av övriga Nato. Detta hindrar inte att majoriteten av Sveriges politiska partier och riksdagen liksom regeringen alltmer närmar sig Natomedlemskap, utan att gå in i den debatt som borde vara självklar i en demokrati.

Att ledare är beredda att offra tusentals av sitt eget och andra folk för tvivelaktiga mål är således väl belagt.

Det finns all anledning att tvivla på de förklaringar en stormakts ledare ger.

Den 11. 9. 2001 sägs alltså 19 muslimska flygkapare ha flugit in i World Trade Centres två högsta skyskrapor och därigenom fått dem att rasa till grunden. Read the rest of this entry »

TFF PressInfo # 382: Cheating Moscow – NATO’s dangerous expansion

By Jonathan Power

June 28th 2016.

NATO has just announced a plan to send troops to the alliance’s eastern flank, close to the Russian border. NATO says it is attempting to deter potential Russian aggression.

The UK, the US, Canada and Germany will lead four battle groups to be based in Poland and the Baltic states. Diplomats say the troops will be a deterrent to Russian aggression by acting as a “tripwire” that would trigger a full response from the alliance if necessary

On Sunday the foreign minister of Germany, Frank-Walter Steinmeier, condemned Western “sabre-rattling and war cries”. He said, “Anyone who believes the symbolic tank parades on the Alliance’s eastern border will increase security is wrong”.

Apart from the appalling fact that the West is contemplating all out war against Russia there is the plain fact that it has expanded NATO in contravention of the solemn understandings given the Soviet Union at the end of the Cold War.

The deal was straightforward: The Soviet Union would agree to the reunification of East and West Germany and accept that East Germany would become part of NATO in return for a non-expansion promise.

It is the breaking of this promise that, more than any other one thing, has fuelled Read the rest of this entry »

Shadows of Doom

By Gunnar Westberg

During the years since the end of the Cold War, Peter Handberg – a writer and translator – has travelled many times in the Baltic states, Estonia, Latvia and Lithuania. He has visited many sites where nuclear weapons were kept at the time, ready to destroy the world.

Handberg has also spoken to military officers who once watched over these instruments of Armageddon. He has written an important book on the subject, Undergångens skuggor (Shadows of Doom). The book is not translated but a documentary film is planned.

He has just led a group of people from Sweden to some of these bases, abandoned since 1987. We were about ten physicians from the Swedish section of International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) and ten others – historians, people with an interest in the Baltic states, etc..

I learnt three important facts, from the book and be visiting these sites:

1. The size of the Soviet nuclear complex in these small Baltic states was enormous; there were at least 35 bases.

2. The officers who watched over the missiles were, especially in 1983, convinced that an American attack would come and they expected to launch their missiles.

3. There were at some of these bases, in the sixties but also much later, short distance missiles with a range of not more than 600 km, enough to reach Southern Finland and Eastern Sweden only. They carried a large number of bombs, mostly of 100 kt effect, or about six Hiroshima bombs.

The reason “neutral” Sweden was targeted was that a US attack with bomb planes carrying nuclear weapons was expected to come also over Sweden, possibly using Swedish airfields.

Maybe that was correct: Sweden would have been used as a platform for an American nuclear attack on the Soviet Union. Such a scenario is described by Thomas Reed, once head of US Air Force, in his book At the Abyss.

Reed was a US defence analyst who in the eighties participated in the selection of enemy targets in the strategic plane called SIOP.

I can not avoid comparing this piece of history to the situation today: Sweden’s government is moving ever closer to NATO and has – through the Host Country Agreement – prepared for NATO bases in the country and thereby – potentially at least – for an attack to be carried out by NATO from Swedish territory.

We Swedes are making ourselves a target.

Kärnvapen och andra vapen

Av Erni & Ola Friholt

Margot Wallström har utropat en feministisk utrikespolitik för Sverige. Inom den tecknades nyss ett värdlandsavtal med Nato, världens utan jämförelse starkaste militärallians. Avtalet permanentar flera gånger årligen återkommande militärmanövrer i stora delar av vårt lands luftrum, på landytan och i territorialvattnen. Sverige bekostar nödvändiga infrastrukturan-läggningar.

Militärmanövrerna samtrimmar svensk militär med Nato. Den underförstådda motståndaren är Ryssland, ständigt utpekat som aggressivt och hotfullt. Med den förklaringen flyttar Nato ständigt fram sina positioner mot Rysslands gränser. Eftersom Ryssland känner sig hotat utvecklas ett spel som leder till ökad spänning och krigsrisk, vilket i sin tur ger anledning att upprusta båda sidor.

Kapprustningen tar resurser från det civila samhället och skapar oro även där. Närmast ska det torkdrabbade Gotland utrustas med nya anläggningar, vapen och manskap. Kapprustning med ständigt nya vapen har bara ett slut: fattigdom och krig.

I denna situation önskar Sveriges regering förhandla fram ett förbud mot kärnvapen, det vapen som kärnvapenmakternas säkerhetstänkande ytterst vilar på och är det sista de skulle avstå från. Detta erinrar om myten om Sisyfos, mannen som dömts att baxa ett stenblock uppför en sluttning och som varje gång han nått toppen får se blocket rulla ner igen till utgångspunkten.

Den svenska regeringens feministiska Sisyfosarbete bortser ihärdigt ifrån att det är alla de andra vapnen som startar utarmande kapprustning och krigshot. De så kallade konventionella vapnen skördar dagligen och stundligen dödsoffer och skadade. Hur befängt det än kan låta, måste väl illusionen om säkerhet och fred genom de andra vapnen ha lockat till värdlandsavtalet med Nato?

Regeringen väljer att betala och samarbeta med ”de stora grabbarna”, de som i Serbien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och Somalia med militära konventionella ”insatser” dödat över två miljoner människor på femton år och skadat ännu fler.

Deras svar på konflikter är endast ett: bombningar till underkastelse.

Därför får vi som svar ett evigt s k terrorhot.

Om den feministiska utrikespolitiken vore allvarligt menad, vore den givna politiken nedrustning, samtal och utbyte med den utpekade fienden, allt för avspänning i enlighet med Palmes kommission om gemensam säkerhet, alltså även motsidans säkerhet, och en verklig alliansfrihet.

Nu går färden åt motsatt håll, med kontraproduktiv handelsbojkott och anslutning till Natos våldsdoktrin.

Du lever farligt, Margot!

ERNI & OLA FRIHOLT

Nordic family meets with Big Brother Obama in his nice White House

By Gunnar Westberg

Very pleasant meeting. We all agreed on everything. We follow you, Big Brother, in all your ventures, we are so happy you like us.

Reports and family pictures have appeared in media from a dinner with 350 guests. Nice laudatory speeches, not a disturbing critical word.

There is a final document on everything that was agreed, already beforehand.

I recommend no one to read the paper, you can’t, it is such a soporific (= tending to induce drowsiness or sleep).

No journalist has so far given an overview, they fell asleep too, I guess. The section on Environment and on Energy seems good, but nothing new. The failure of the USA in energy conservation is not allowed to disturb in this Feel good report.

The section on Defence and Security is, however, very depressing. Read the rest of this entry »

Sweden soon at war? Yes, perhaps, if in NATO

By Jan Oberg

It was a few days ago when Swedish Army chief, Major-General Anders Brännström stated in a (leaked) internal document that ‘Sweden could be at war within a few years.’

This is, of course, nothing but ‘fearology’ and very bad judgement. He may be a great soldier but a victim of his own system’s bizarre threat perceptions – always pointing as they do to the Russians.

As I explain here, this is part of a much larger picture – and it isn’t good. The statement – that is not and has not been backed up by any analysis – ought to be enough for general Brännström to be replaced.

But that is something both mainstream media and scholars are too diplomatic to suggest. Had he stated something about Sweden being drawn into a war if it were a NATO member it would certainly have caused quite a media debate and discussions about his qualifications.

Om Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd

Av Ola Friholt
För Fredsrörelsen på Orust

Ordförande och TFF Associate

Till Försvarsdepartementet

103 33 Stockholm

Re: Yttrande om promemorian om Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd.

DS 2015:39 PM om värdlandsavtal

Fredsrörelsens organisationer har sent omsider fått ta del av denna promemoria. I hast vill nu Fredsrörelsen på Orust avge detta yttrande.

Det förtjänar att påpekas att den samlade fredsrörelsen i Sverige har genom en mer än hundraårig tradition av intresserad efterforskning och fördjupning i frågor om konflikter och konfliktlösning uppnått en fördjupad kunskap, oftast förmedlad av kända fredsforskare som Johan Galtung, Håkan Wiberg, Jan Öberg och av dem som vid svenska universitet inbjudits till talrika seminarier, alltså internationella profiler som nämnde Galtung, Noam Chomsky, Richard Falk, och böcker av Daisaku Ikeda, Howard Zinn och andra.

En överväldigande bevisning finns om att militära medel inte förmår lösa konflikter. Konfliktlösning och bestående fred måste eftersträvas och förverkligas med fredliga medel, avspänning, samarbete m m för att åstadkomma en gemensam säkerhet för alla konfliktande parter. Straff- och vedergällningstänkande är alltid kontraproduktivt. Rustning och allianser skapar hot och spänningar.

I detta ljus bör vi analysera det pågående arbetet med att vinna folkets stöd för ett värdlandsavtal med Nato, världens utan jämförelse starkaste militärallians med cirka 60 % av världens samlade militärutgifter.

Fredsrörelsen på Orust har följande synpunkter på detta PM om värdlandsavtal:

Avsnitt 3, Ärendet

Under de senaste tjugo åren har Sveriges regeringar stegvis och utan folklig debatt och information övergivit etablerad svensk säkerhets- och fredspolitik, bort från målet att främja kärnvapennedrustning, Norden kärnvapenfri zon (i Alva Myrdals efterföljd), arbete för nedrustning och omställning till civil produktion (i Inga Thorssons efterföljd), arbete för fredlig konfliktlösning (i Maj-Britt Theorins efterföljd) och arbetet för gemensam säkerhet (i Olof Palmes efterföljd).

Förkortningar som OSSE, ESK m fl har förlorat sin innebörd. Man hänvisar aldrig till Helsingforsöverenskommelsen eller FN-stadgan, utom när det gäller Rysslands göranden.

Partiskhet är lösenordet för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

PMets formulering ”Sverige är ett aktivt partnerland och vårt samarbete med Nato inom PFF har gradvis utvecklats och fördjupats” ter sig i detta ljus som ett öppenhjärtigt konstaterande att Sveriges fredssträvande politik är bytt mot rustad militär maktpolitik. Read the rest of this entry »

TFF PressInfo # 351: The Nobel Foundation taken to court on the Peace Prize

Lund, December 10, 2015

On the day of the Nobel Peace Prize Award Ceremony at Oslo City Hall

To whom it may concern, including the media

We know – and Alfred Nobel knew – how devastating war and arms races are, and how little security we get for all the money we spend on military forces.

The campaign to reclaim the Nobel Peace Prize is first and foremost a campaign to revive the idea that global peace requires global cooperation on disarmament and replacing the law of force with the force of law. Every day more and more of us see, from the Middle East warfare, from the refugee crisis, and many other chilling reminders, the mandatory urgency of a change in world politics.

Alfred Nobel decided to give one fifth of his fortune for a prize to promote disarmament and resolution of all conflicts through negotiations and legal means, never through violence.

Can such a prize, with a so clearly stated goal, be turned to serve the opposite idea and be given again and again to recipients who promote arms races and believe in militarism and war?

This question will soon be answered, after Mairead Maguire, Jan Oberg, Davis Swanson, and Lay Down Your Arms took the case to the Stockholm District Court on Friday 4th of December 2015. Here is the full text of the summons.
and all other relevant information is available at the Nobel Peace Prize Watch.

Test case: the award to the European Union in 2012

The court case will test one of the most obvious violations of the Nobel idea Read the rest of this entry »

Our 30 years with peace – And what happened to world peace? Part II

By Christina Spannar and Jan Oberg, TFF founders

Part 1 here

TFF was established on September 12, 1985. We think that it’s 30th Anniversary is a fitting occasion to reflect on what has happened in the big world and in our lives with the foundation.

It is also a piece of Lund’s research history in general and of peace research and education in particular.

Part 2

Weak aspects of TFF

• Being outside many networks and institutions – it has become more and more difficult to influence the world if you are small, independent and don’t accept governmental and corporate funds.

• A perception that the interest/commitment of TFF is out of sync with the sentiments of times, of the Zeitgeist. In spite of that we maintain the fundamental belief that peace is essential and that we can forget about the rest if major wars or nuclear exchanges take place.

• Too ‘academic’/theoretical to forge deeper, permanent links with public opinion and movements.

• Too ‘radical’ or ‘idealistic’ to be interesting to governments and most mainstream media.

• A constant very hard work load – resting on a small international group and on the founders in Sweden – vulnerability also in the perspective of us having gotten 30 years older.

• The struggle for funds getting more and more tough and we are much more vulnerable than, say, ten years ago. Being all-volunteer, we still have to pay the bills for what enables us to do things: the Internet, computers, travels to conflict areas, insurance, bank fees, fund-raising, phones, sending out mails, using social media, etc. 
The generosity of yesterday has been replaced by a ”stingy” attitude of being entitled to get things free in the affluent Internet-based society. This attitude implies that it is not my responsibility to finance peace, somebody else does (and the somebody else is never me). Few citizens seem to recognise that they are the taxpayers who de facto finance all the weapons and wars. 
The far majority of those who support us are idealists without particular means – while wealthy people for peace a far and few between.

TFF’s stronger sides

• We are still here, operating with amazing TFF Associates around the world who share the commitment to ‘peace by peaceful means’.

• We have remained faithful over all these years to the original ideals, not succumbing to go mainstream/politically correct to achieve more funds or appearing acceptable to the masters of war, i.e. government – neither by the way in Sweden nor Denmark. Read the rest of this entry »

Our 30 years with peace – And what happened to world peace? Part I

By Christina Spannar & Jan Oberg, TFF founders

Part I

TFF was established on September 12, 1985. We think that it’s 30th Anniversary is a fitting occasion to reflect on what has happened in the big world and in our lives with the foundation.

It is also a piece of Lund’s research history in general and of peace research and education in particular.

Motivation

The 1980s was a decade of gross changes in Europe, the struggle against nuclear weapons in particular.

Lund University was predominantly about education and single research projects – while TFF could be more of an experimental playground. We wanted to do truly free research and not negotiate with higher levels at, say, the university what to do where, in which countries to work and what to say to the media.

Peace has always been controversial and there were – and remain – enough examples of places that become ‘mainstream’ and routine – rather than experimental and radically ’alternative.’

What we did not know back in 1985 was that Lund University wanted to get rid of all inter-disciplinary academic endeavours – women, environmental, human rights and peace studies – and closed down the Lund University Peace Research Institute of which Jan had been the director since 1983, in November 1989.

Being a private undertaking

The HQ is the first floor of a two-family house in a villa area of Lund. Visitors, board members etc. have held seminars there, eaten and often stayed with us. Board members were colleagues and personal friends and new board members were recruited from Associates who were also personal friends, like-minded colleagues or mentors one way or the other.
Our children and other friends were often involved in the things TFF did – including printing newsletters in the basement, gathering them, putting them in envelopes and fix address labels.

Goals

The permanent top priority has been to promote the UN Charter norm that ‘peace shall be created by peaceful means’ (Article 1).
This was promoted through traditional book-based research and later field work – i.e. conflict analyses and mediation and peace plans – in conflict zones, but also through intense public outreach/education such as newsletters, media participation, press releases – and, from 1997, the Internet and then social media.

Secondly, we wanted to integrate theory and practice. While it is good to do basic research in the laboratory, what is peace research really worth if it is never applied to real life’s tough situations?

The first five years we did book projects like everybody else in the trade. But in September 1991 TFF went on its first peace mission to former Yugoslavia. It is safe to say that we were among the first to embark on that in-the-field philosophy and practice it – with all the problems and risks that it entailed.

Foundation and management

The word ‘foundation’ does not mean that we had an endowment to start out with – and funding has been a constant problem every day and year ever since. And getting worse over time.
But it meant flexibility and – being and remaining small – quickly adapting to a changing world.

Being our own and not part of Lund University was another advantage – and a drawback in terms of finding funds. TFF had to build its own reputation from scratch rather than piggyback on that of the university’s. It was quite tough but also more rewarding in the long run. Read the rest of this entry »

 

Subscribe to
TFF PressInfo
and Newsletter
Categories